Ur "Handbok för hästvänner".
C. G. Wrangel
Albert Bonniers Förlag, 1887

Nionde kapitlet.
Hofbeslaget.

Att hofbeslaget är ett ondt, derom torde alla sakkunniga vara öfverens, ty allt för obestridligt är den erfarenhetsatsen, att skoningen i nittionio fall av hundra är orsaken till de lidande af hvilka hästens extremiteter tyvärr så ofta hemsökas. Denna sanning har på senare tider t.o.m. framhållits i till menige mans tjenst utgifna facktidskrifter. Sålunda läses t.ex. i en af Fr. Gutenäcker, lärare i hofbeslagskonsten vid kgl. Centralveterinärinstitutet i Munchen, år 1884 författad handbok, att beslagets menliga inverkningar på hoven äro följande:
1:0) Hästen vidrör marken med skon och icke så som sig borde med hofven.
2:0) Hofven kan till följd häraf icke på ett naturenligt sätt fuktas under hästens rörelse i det fria.
3:0) Hornet på hofvens undre sida undgår den normala slitningen.
4:0) Strålen blir hindrad i sin verksamhet och förlorar i omfång, hvilket medför den olägenhetenn att hofven drages ihop i sin bakre hälft.
5:0) Hovväggen genomborras av sömmen.
6:0) Hofvens utvidgningsförmåga minskas.
7:0) Hofvarna belastas med skornas vigt.
Härtill komma åtskilliga förändringar i hofvens funktioner medan den skodde hästen är i rörelse, nämligen:
1:0) Kroppsvigten uppbäres endast af bärranden och sulan.
2:0) Hörnstöden, strålen och ballarne sättas delvis ur verksamhet, hvarigenom den för sund och normal hof utmärkande elasticiteten minskas och hofvens känsliga delar under pågående rörelse drabbas af hårda stötar.
3:0) Gången förlorar i säkerhet och spänstighet så framt icke skorna smidas och passas i öfverensstämmelse med alla konstens regler.
De här uppräknade olägenheterna äro af så betänklig art, att man väl må fråga sig om hofbeslaget verkligen, så som flertalet fackmän påstår, icke blott är ett ondt utan äfven ett nödvändigt ondt. Jag anser mig icke böra förtiga att de nyaste forskningarna visa en viss benägenhet att frånkänna hofbeslaget denna senare egenskap. Särskildt i England, Amerika och Tyskland hafva under de närmaste förflutna åren mycket beaktansvärda röster höjts till förmån för den åsigten, att skoningen, om den också icke skulle kunna helt och hållet afskaffas, dock borde reduceras till ett minimum.

Deremot anser jag mig, huru egendomligt detta än må förefalla, ej kunna inleda kapitlet om hofbeslag på ett lämpligare sätt än genom en framställning af de skäl på hvilka åtskilliga af den nyare tidens fackmän grundar sina åsigter om hofbeslagets obehöflighet. De stödja sig härvid i främsta rummet på det af alla sakkunniga erkända faktum, att äfven den bästa skoningen utöfvar ett menligt inflytande på hofvens beskaffenhet: men derjemte åberopa de en hel rad af praktiska rön, hvilka ovedersägligt bevisa att skoningen åtminstone i ganska många fall icke kan sägas vara ett absolut nödvändigt ondt.
Hvad nu hofbeslagets skadlighet beträffar, så har den samma redan i det föregående erhållit sin belysning. Icke desto mindre torde det icke vara öfverflödigt påpeka, att teorin rörande denna fråga står i fullkomlig öfverensstämmelse med den dagliga erfarenheten. Hvad säges t.ex. om den statistiska uppgiften, att 2/5 af alla i den franska armén utrangerade hästar kasseras på grund af mer eller mindre svåra åkommor i fötterna och benen? Mig synes att det icke borde erfodras mera än ett enda dylikt faktum för att förmå hästvännerna till anställande af en grundlig och fördomsfri granskning af alla hit hörande förhållanden.

Hofbeslagets obehöflighet anser den nya skolan på det klaraste framgå af det genom talrika försök ådagalagda sakförhållandet, att den oskodde hästens hofvar af naturen göras skickliga till att brukas äfven på de hårdaste och knaggligaste vägar. Detta faktum var kändt redan i äldre tider.